Is it the end of the world?
Igår var jag med om en liten intressant grej.
Jag hade kommit hem från ett möte och satte mig i den speciella delen av soffan där man riktigt känner att man kan pusta ut. Samma hörn man väljer om man vill uppnå maximal komfort! Givetvis är det tråkigt att bara ligga och stirra, så då tog jag hjälp av MeanMachine1337 (min bärbara dator). Jag startade Spotify som jag mycket vanligtvis gör och spelade min speciella lilla låtlista.
När jag låg där med MM1337 i knät och avlyssnade musik som för mig till drömmarnas värld ringde det på dörren. Jag vaknade ur drömvärlden och ställde ifrån mig datorn, fastän musiken fortfarande igång. Jag brukar annars titta igenom kikhålet på dörren, men denna gång avstod jag från det. Till min stora förvåning står det två stiliga herrar där och småler. Min första tanke: har ni gått fel?. Jag svarar med ett något förvånat "Hej?". Med halvt överdriven trevlighet kontrar de med ett "Hej! Vad kul att just du öppnar!". Okej, dessa herrar har alltså inte gått fel. Men vilka är de? Med tanke på att den ena hade kostym tänkte jag kanske att de var advokater eller dylikt. Men nä... då skulle de antagligen inte varit så trevliga?
De började prata om skapelsen, tro, meningen med livet och gud. Annars hade jag bara slängt igen dörren när jag uppfattat vilka de var. Men en tanke slog mig, jag ska ge dem en chans! Hela mitt liv har jag växt upp i en familj där dessa har varit helt föraktade! Jag har hängt på dessa tankebanor utan att egentligen ha en rättvis bedömning av dessa människor. Så, jag slår på charmleendet och hänger med i diskussionerna om meningen med livet. Den ena var fantastiskt trevlig och hans sätt att prata fick mig att må bra. Den andra snubben, pensionären - som jag väljer att kalla honom då han var snäppet äldre än Jesus -, var dock lite mystisk (pedofil?).
När jag står där och lyssnar på den trevliga herren predika om paradiset, en Edens lustgård de vill återskapa till vår planet, så hör jag hur musiken från vardagsrummet sakta tonas ut i tystnad. Därefter drar R.E.M.'s låt "It's the end of the world as we know it" igång på maxvolym. Till en början uppfattar jag inte riktigt vad det är för låt, utan fortsätter lyssna på den trevliga herren. Men när refrängen med följande text:
"It's the end of the world as we know it.
It's the end of the world as we know it.
It's the end of the world as we know it and I feel fine."
drar igång kan jag inte hjälpa att ägna ett öra till musiken. När jag upptäcker vilken låt det är så är jag riktigt nära på att bara brista ut i tokgarv mot denna trevliga herre. Jag försöker lägga band på mig så gott jag kan och får bara fram ett litet halvt kvävt skratt med ett brett leende. Den trevliga herren trodde nog jag gick igång på hans predikan fast i själva verket var det något HELT annat.
De fortsätter att prata om detta i ungefär 5 minuter, men jag lyssnade inte på ett enda ord vad de sa efter denna händelse. Jag fick ett gäng broschyrer sen knallade de iväg... en sak oroar mig dock, de tittade på dörren och frågade "RM Holmström, är det du?" Jag svarade att det var min mors namn och jag heter Sebastian Holmström. De avslutade med "Då kanske vi ses någon annan gång!". Undrar om de har planerat att komma tillbaka hem till mig?
Jag tycker folk är lite för elaka mot dessa herrar. De var trevliga och fick mig på bättre humör. Sen att vi inte är i närheten av att tro på samma saker, det är ju en annan sak. Vad jag tror på? Det kanske ni får läsa om i ett blogginlägg i framtiden... ;)
Men du...
Ha en bra dag!
Jag hade kommit hem från ett möte och satte mig i den speciella delen av soffan där man riktigt känner att man kan pusta ut. Samma hörn man väljer om man vill uppnå maximal komfort! Givetvis är det tråkigt att bara ligga och stirra, så då tog jag hjälp av MeanMachine1337 (min bärbara dator). Jag startade Spotify som jag mycket vanligtvis gör och spelade min speciella lilla låtlista.
När jag låg där med MM1337 i knät och avlyssnade musik som för mig till drömmarnas värld ringde det på dörren. Jag vaknade ur drömvärlden och ställde ifrån mig datorn, fastän musiken fortfarande igång. Jag brukar annars titta igenom kikhålet på dörren, men denna gång avstod jag från det. Till min stora förvåning står det två stiliga herrar där och småler. Min första tanke: har ni gått fel?. Jag svarar med ett något förvånat "Hej?". Med halvt överdriven trevlighet kontrar de med ett "Hej! Vad kul att just du öppnar!". Okej, dessa herrar har alltså inte gått fel. Men vilka är de? Med tanke på att den ena hade kostym tänkte jag kanske att de var advokater eller dylikt. Men nä... då skulle de antagligen inte varit så trevliga?
De började prata om skapelsen, tro, meningen med livet och gud. Annars hade jag bara slängt igen dörren när jag uppfattat vilka de var. Men en tanke slog mig, jag ska ge dem en chans! Hela mitt liv har jag växt upp i en familj där dessa har varit helt föraktade! Jag har hängt på dessa tankebanor utan att egentligen ha en rättvis bedömning av dessa människor. Så, jag slår på charmleendet och hänger med i diskussionerna om meningen med livet. Den ena var fantastiskt trevlig och hans sätt att prata fick mig att må bra. Den andra snubben, pensionären - som jag väljer att kalla honom då han var snäppet äldre än Jesus -, var dock lite mystisk (pedofil?).
När jag står där och lyssnar på den trevliga herren predika om paradiset, en Edens lustgård de vill återskapa till vår planet, så hör jag hur musiken från vardagsrummet sakta tonas ut i tystnad. Därefter drar R.E.M.'s låt "It's the end of the world as we know it" igång på maxvolym. Till en början uppfattar jag inte riktigt vad det är för låt, utan fortsätter lyssna på den trevliga herren. Men när refrängen med följande text:
"It's the end of the world as we know it.
It's the end of the world as we know it.
It's the end of the world as we know it and I feel fine."
drar igång kan jag inte hjälpa att ägna ett öra till musiken. När jag upptäcker vilken låt det är så är jag riktigt nära på att bara brista ut i tokgarv mot denna trevliga herre. Jag försöker lägga band på mig så gott jag kan och får bara fram ett litet halvt kvävt skratt med ett brett leende. Den trevliga herren trodde nog jag gick igång på hans predikan fast i själva verket var det något HELT annat.
De fortsätter att prata om detta i ungefär 5 minuter, men jag lyssnade inte på ett enda ord vad de sa efter denna händelse. Jag fick ett gäng broschyrer sen knallade de iväg... en sak oroar mig dock, de tittade på dörren och frågade "RM Holmström, är det du?" Jag svarade att det var min mors namn och jag heter Sebastian Holmström. De avslutade med "Då kanske vi ses någon annan gång!". Undrar om de har planerat att komma tillbaka hem till mig?
Jag tycker folk är lite för elaka mot dessa herrar. De var trevliga och fick mig på bättre humör. Sen att vi inte är i närheten av att tro på samma saker, det är ju en annan sak. Vad jag tror på? Det kanske ni får läsa om i ett blogginlägg i framtiden... ;)
Men du...
Ha en bra dag!
Kommentarer
Trackback
