"De tre tallrikarna"
Mat! Fantastiskt bra, eller hur? Vad skulle man göra utan det? Ja... dö antagligen... men jag tänker god mat! Det är ett av livets stora njutelser och många som överdriver det med diverse ätstörningar. En fin balans över hur mycket man måste få i sig måste man alltid ha i åtanke. Jag tänker berätta om en händelse igår då vi tänjde på dessa gränser... kanske en aningen för mycket?
En tripp till Norrköping med tre av mina goda vänner kan aldrig gå fel. Vi började med en tripp i stadens köpcentrum. Men efter en snabb (läs: tio minuter?) shoppingrunda kurrades det friskt i våra tomma magar. Allt jag hade ätit till frukost var ett gäng chilinötter. Så nu var det dags för en redig lunch! En vän kom på den briljanta idén att äta på Thai-buffé. Vi andra instämde gillande då det är fantastiskt gott med thaimat och äta hur mycket som helst? Awesome!
Väl där bestämde vi att man var tvungen att äta minst tre tallrikar för att göra det värt att gå på buffén! Inte för att det kostade mer, utan bara för principen att det är en buffé!
Det började med en stor tallrik med i princip allt som erbjöds! Redan efter halva den portionen kände jag: det här kommer aldrig att gå! Jag börjar ju för fa-an bli mätt! Jag åt upp resten på tallriken och kände nu att magen började fyllas.
De andra tycktes inte vara lika mätta utan hämtade friskt mer från det stora frestelsebordet. Efter en stunds andnöd tog även jag mig i kragen och hämtade mer. Ändock en ganska liten portion - vilket jag fick höra när jag kom tillbaka till bordet. "Det där var det mesigaste jag har sett!", "Det där räknas bara som en halv!" etc. Min stolthet försvann illa kvickt av alla anklagelser och jag tryckte i mig resten av maten i tystnad.
Men jag var tydligen inte den enda som var proppmätt. När jag kikade mig omkring upptäckte jag att alla andra satt i tunga andningar och med tomma blickar rakt ut i intet. Ingen av oss hade hittills ätit fler än två portioner. Min självkänsla stärktes då jag upptäckte att alla andra var precis lika mesiga som jag.
En vän hämtade då en liten tallrik med ett gäng frukter på. När hon hade ätit upp allt därpå blickade hon stolt ut över oss andra. Hon påstod därför att denna lilla tallrik med frukt räknades som en portion mat! Hon hade alltså klarat utmaningen med "de tre tallrikarna". Vi andra suckade, slog handflatan i pannan och tyckte att hennes försök var skrattretande. Vi tre övriga var helt klart eniga om att ingen hade klarat utmaningen... inte ens den numera missnöjda Lisa.
När vi alla ansåg oss klara med ätandet så spred sig en matkoma över oss alla. Ingen orkade fokusera blicken på någonting. Någon kanske drog ett roligt skämt, men ingen orkade skratta utan resultatet var mer ett halvhjärtat skrockande. Hade någon gömt droger i maten? Eller är detta bara resultatet av att äta liiiite mer än vad man egentligen klarar av? Vi satt helt enkelt kvar på restaurangen tills vi fick tillräckligt med energi att kunna resa oss. Vilket tog någon timme...
Men du...
Ha en bra dag!
En tripp till Norrköping med tre av mina goda vänner kan aldrig gå fel. Vi började med en tripp i stadens köpcentrum. Men efter en snabb (läs: tio minuter?) shoppingrunda kurrades det friskt i våra tomma magar. Allt jag hade ätit till frukost var ett gäng chilinötter. Så nu var det dags för en redig lunch! En vän kom på den briljanta idén att äta på Thai-buffé. Vi andra instämde gillande då det är fantastiskt gott med thaimat och äta hur mycket som helst? Awesome!
Väl där bestämde vi att man var tvungen att äta minst tre tallrikar för att göra det värt att gå på buffén! Inte för att det kostade mer, utan bara för principen att det är en buffé!
Det började med en stor tallrik med i princip allt som erbjöds! Redan efter halva den portionen kände jag: det här kommer aldrig att gå! Jag börjar ju för fa-an bli mätt! Jag åt upp resten på tallriken och kände nu att magen började fyllas.
De andra tycktes inte vara lika mätta utan hämtade friskt mer från det stora frestelsebordet. Efter en stunds andnöd tog även jag mig i kragen och hämtade mer. Ändock en ganska liten portion - vilket jag fick höra när jag kom tillbaka till bordet. "Det där var det mesigaste jag har sett!", "Det där räknas bara som en halv!" etc. Min stolthet försvann illa kvickt av alla anklagelser och jag tryckte i mig resten av maten i tystnad.
Men jag var tydligen inte den enda som var proppmätt. När jag kikade mig omkring upptäckte jag att alla andra satt i tunga andningar och med tomma blickar rakt ut i intet. Ingen av oss hade hittills ätit fler än två portioner. Min självkänsla stärktes då jag upptäckte att alla andra var precis lika mesiga som jag.
En vän hämtade då en liten tallrik med ett gäng frukter på. När hon hade ätit upp allt därpå blickade hon stolt ut över oss andra. Hon påstod därför att denna lilla tallrik med frukt räknades som en portion mat! Hon hade alltså klarat utmaningen med "de tre tallrikarna". Vi andra suckade, slog handflatan i pannan och tyckte att hennes försök var skrattretande. Vi tre övriga var helt klart eniga om att ingen hade klarat utmaningen... inte ens den numera missnöjda Lisa.
När vi alla ansåg oss klara med ätandet så spred sig en matkoma över oss alla. Ingen orkade fokusera blicken på någonting. Någon kanske drog ett roligt skämt, men ingen orkade skratta utan resultatet var mer ett halvhjärtat skrockande. Hade någon gömt droger i maten? Eller är detta bara resultatet av att äta liiiite mer än vad man egentligen klarar av? Vi satt helt enkelt kvar på restaurangen tills vi fick tillräckligt med energi att kunna resa oss. Vilket tog någon timme...
Men du...
Ha en bra dag!
Kommentarer
Postat av: Anton
Haha! Jag lovar att jag kunde ha dött där och då. Har aldrig varit så mätt i hela mitt liv!
Postat av: Holmström
Verkligen helt sinnessjukt! Lätt en utmaning vi ska klara någon gång i framtiden!
Trackback
